|
Tyst och
stilla glider kanoten fram. Grenar från träd och buskar sträcker
sig ut över vattnet så man får ducka för att inte
få dem i ansiktet. Har man tur, kanske man kan få se en skymt
av bävrarna som håller till i och omkring ån.
Hos Lena
och Lasse Larsson på Ingbo gård i Västmanland kan man
hyra kanoter för att ge sig ut på ett alldeles lagom lugnt
äventyr. Kanotleden är två mil lång och tar ungefär
fem timmar att paddla med rasterna inräknade. Den börjar i sjön
Mellanhallaren och slingrar sig sedan norrut via Lillån-Storån
för att slutligen nå Dalälven.
– Längs leden är det som en djungel med buskarna som hänger
över vattnet, säger Lena Larsson på Ingbo gård.
– Ån är inte så bred och vattnet rinner stilla
framåt. Det är en väldigt behaglig paddlingstur.
Paddling
i å och sjö
Från platsen vid sjön Mellanhallaren där man stiger i
kanoterna är det knappt en kilometer till åmynningen. Vassen
i sjökanten försvårar sökandet efter ingången,
så det gäller att spana ordentligt och ha koll på landmärken
så man hamnar rätt. Sökandet höjer spänningen
och det känns nästan som om man vore på upptäcktsfärd.
Efter ungefär en halvtimmes paddling längs den smala ån
kommer man fram till en sjö som heter Villingen. Klipphällarna
vid sjökanten bjuder in till sköna bad och vid grillplatserna
dukas det upp med fika. Utvilade och med mat i magen bär det sedan
av norrut över sjön. Väl framme vid den stora stenbron
är det dags att paddla in i Färnebofjärdens nationalpark
på färden mot Dalälven där Lena hämtar upp med
bil om så önskas. Annars finns det övernattningsmöjligheter
i vindskydd och på angivna tältplatser om man vill paddla hemåt
dagen därpå.
Bäverspår
och havsörn
Den gamla stenbron fungerar som en port in till nationalparken. Här
råder landstigningsförbud fram till den 15 juni, främst
beroende på att den sällsynta vitryggiga hackspetten behöver
lugn och ro. Men visst njuter man av naturen fullt ut även när
man färdas i en kanot.
<< Tillbaka
|
–
Från kanoten upplever man vildmarken på väldigt nära
håll. Det är tyst och stilla och kanoten glider fram ljudlöst.
Har man tur kan man se bäver och det gör man inte om man kommer
landvägen, säger Lena.
Även om man inte skulle se någon bäver, är spåren
efter dem tydliga. De gillar som bekant att gnaga på träd och
den tillplattade vassen avslöjar deras vägar ner till vattnet.
En anledning till att de kan vara svåra att få en skymt av,
är att de är mest aktiva i skymningen medan paddelutflykterna
oftast görs på dagtid.
I markerna finns det även lodjur och många fåglar trivs
bra här. Havsörn, fiskgjuse, häger och tranor för
att nämna några.
Även
för nybörjare
Någon egentlig erfarenhet av att paddla behövs inte för
att ge sig ut på leden. Den är väldigt lättpaddlad
och vattnet rinner så stilla att det även går att paddla
motströms om man vill paddla vägen tillbaka.
Förutom kanot, står Lena och Lasse för flytvästar,
paddlar och en inplastad karta så man hittar rätt. Matsäcken
packar man själv och det är såklart bra att ha med sig
badkläder och kanske ombyteskläder i plastpåsar för
att vara på den säkra sidan.
Ingbo gård har fyra kanoter till uthyrning och man kan vara 2-3
personer i varje. Önskas en genomgång på hur man paddlar,
så hjälper värdparet gärna till.
Vilka det är som kommer och hyr kanoter varierar. Det är barnfamiljer,
företag och kompisgäng. Och visst är de nöjda med
paddlingen, även om en och annan fått ont i baken framåt
slutet…
Säsongen för att paddla längs kanotleden är från
slutet av april till september/oktober. I princip kan man paddla tills
isen lägger sig.
– På våren kan det vara lite mer forsar i ån,
men samtidigt är det inga löv som är i vägen i vattnet.
Sena höstpaddlingar är egentligen finast. Det är då
naturen är som vackrast med all färgprakt, säger Lena.
Inom Bo på Lantgård finns det många gårdar som
själva hyr ut kanoter. Söker man på alternativet ”Kanotled
inom 20 kilometer” på www.bopalantgard.org får man inte
mindre än 100 träffar! Det är således bara att öva
ordentligt på paddeltagen och ge sig ut på kanotäventyr.
Både i sommar och framåt hösten!
Ur Lantmagasinet
nr 2/2006, skribent Eva Olsson
|